Miljön kring Kvarntorget med angränsade kvarter är unik, inte bara för Landskrona. Det finns inte många så välbevarade områden med genuin skånsk bebyggelse kvar på andra håll. Detta gör naturligtvis att bevarande av kvarntorgsområdet är än angelägnare. Vid till- och ombyggnader är det därför mycket viktigt att bevarandeintressena ställs i centrum. Redan tidigt uppmärksammade man vikten av detta. I bevaringsplanen från 1961 ägnas området stort intresse och det är i många fall de rekommendationer som då gavs som medfört att förändringarna inte drivits alltför långt. Man sa t ex att takkupor inte fick byggas åt gatusidan. Huvudsakligen har detta inte heller skett, vilket har haft en stor betydelse för helhetsintrycket. En annan sak som man noterade var att det gula takteglet hade börjat bytas ut mot rött. Denna trend har varit svår att stoppa bl. a. på grund av att det är svårt att skaffa gult taktegel. Vad gäller snickerierna så har naturligtvis fönsterbyten skett men i de flesta fall har formen behållits. Dörrarna har i högre utsträckning förändrats och då har också det karaktäristiska överljusfönstret tyvärr försvunnit. På grund av att husen är små har man medgett byggandet av kupor på husens gårdssidor i kvarteren närmast Kvarntorget och mot kvarterens inre. Ibland har kuporna blivit för stora och dåligt anpassade. Mot gårdarna har också andra fasadmaterial använts. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att husens baksida hör till den samlade miljön och bör behandlas med samma omsorg som framsidan av huset.
Så här skrev Selma Lagerlöf 1888 :
”Ni vet förresten, hur det ser ut därute på värnarna. Fult är der och dålig stenläggning och hus som äro så märkvärdigt små, men ändå kunna rymma så mycken fattigdom. Man gör klokt om man talar om något trefligt då man går der. Eller kanske man gjorde klokare i att vara tyst och riktigt se sig omkring – hvem vet ?” (Ur Officiell vägvisare till Verldsutställningen i Landskrona 1888.)