Större delen av kvarntorgsområdet blev bebyggt under årtiondena närmast efter 1800-talets mitt. Några av vagnmansgårdarna i östra delen av Sankt Erik och västra delen av Sankt Olov har dock anor från 1700-talet, då bebyggelsen utefter infartsgatorna började växa fram. På en karta från 1853 är flera hus vid Vagnmansgatan markerade, och dessutom några få vid Bytaregatan. Till de hus som finns med på denna karta hör troligen huset på tomt nr 16 i kv. Biskopen och huset på tomt nr 22 i kv. Sankt Erik, vilka båda är av en ålderdomlig typ.
Stora Norregatan gör strax norr om den medeltida stadens nordgräns en sväng åt öster, vilket säkert beror på den här tidigare belägna Sankt Jörgens sjö och sankmarkerna runt denna. Norregatan fortsätter norrut och övergår i landsvägen till Tullstorp och Säby, medan landsvägen till Helsingborg viker av mot nordväst, norr om det tidigare sanka område som numera genomskärs av Föreningsgatan. Den del av den gamla vägen till Helsingborg som ligger närmast Norregatan är den nuvarande Vagnmansgatan.
Föreningsgatan, som öster om Norregatan med största sannolikhet är den gamla vägen till Malmö, bildar rät vinkel med Norregatan, vilket man kan se på de äldsta bevarade kartorna.
Med utgångspunkt från vagnmansgårdarna och bebyggelsen vid infartsvägarna har området runt Kvarntorget vuxit fram utan påverkan av stadsplaner eller bestämda regler. Som stadsbyggnad är området därmed på ett sätt mera medeltidsmässigt än den utstakade stadsplanen i medeltidsstaden Landskrona. Det har den naturvuxna stadens oregelbundet formade kvarter och smala krokiga gator. Och bebyggelsen består av den för Landskronas infartsgator så karaktäristiska typen med envånings ”radhus”. Oftast är dessa hus uppförda i tegel och putsade i gråvitt eller en mörkare grå kulör. I några fall har putsen fått en klarare och mera mättad kulör, vilket ibland kan liva upp gatubilden.
Några av husen har ännu kvar tegeltak med enkupiga gula tegelpannor med synliga skällningar. Dessvärre har den ursprungliga takbeklädnaden ibland bytts ut mot röda tegelpannor, eller t o m till betongtakpannor. Till områdets helhetskaraktär bidrar också den traditionella utformningen av fönster och dörrar. De ursprungliga fönstren var spröjsade med 4- eller 6-rutor.
Och de gamla ytterdörrarna var ofta försedda med ett smalt liggande fönster ovanför själva dörren.